Vårt gasnät

På värmeverket Flisan af Varberg finns både vår gaspanna samt en separat biogaspanna som förbränner rötgas från det intilliggande reningsverket, vilket i sin tur ger värme tillbaka till vår granne.

Historia 

Oljeberoendet och elransoneringarna under sjuttiotalet födde nya tankar om hur framtidens energibehov skulle lösas. Som ett steg i denna utveckling ålades därför landets kommuner att utarbeta långsiktiga energiplaner.

För Varbergs del innebar det att man skulle presentera en oljereduktionsplan och dessutom undersöka vilka alternativa uppvärmningsformer som fanns att tillgå. Den 1 januari 1983 inrättades en energinämnd som fick ansvaret för elverkets verksamhet. Deras uppgift blev, förutom att förvalta elverket, att samordna och leda energiplaneringen i Varberg och att dessutom främja energihushållningen på bästa sätt. Nämnden skulle informera om energisparfrågor och hålla sig informerade om alternativa energikällor.

Förnybara energikällor

Under åttiotalets början genomfördes olika förstudier där man undersökte vilka möjligheter det fanns att minska oljeberoendet i kommunen. Man inventerade kommunens vattenkrafttillgångar och tittade på förnybara energikällor som solenergi och vindkraft. Det mesta arbetet lades dock på att undersöka möjligheterna för ett fjärrvärme- eller naturgasnät i Varberg.

Planerna på fjärrvärmealternativet var de som hade kommit längst, när Vattenfall Västsverige meddelande att man planerade bygga ett naturgasnät längs med västkusten. Planeringen hade startat redan 1981, men det tog ytterligare ett antal år av diskussioner innan Göteborg tackade ja och i och med detta inleddes också förhandlingar med övriga västsvenska kommuner.

Introduktionen av naturgas i Varberg var ett stort steg i Energiverkets strävan att hitta och kunna erbjuda miljövänliga alternativ till oljan. Vägen från beskedet från Vattenfall Västsverige fram till det att rören låg i marken och gasen flödade var dock varken kort eller spikrak – tvärtom.

Miljövänliga energialternativ

Vi backar bandet några år. 1987 kändes det som en ny era inleddes i Energiverkets historia. Den stora utbyggnaden av elnätet i Varberg var avslutad och det var dags för en ny inriktning av verksamheten. Nu skulle man titta mer på den långsiktiga energiförsörjningen.

Insikten om miljöfrågornas ökande roll och behovet av att kunna erbjuda olika alternativ till eluppvärmningen hade stor betydelse för bolagets utveckling. Elabonnenterna var viktiga kunder som skulle erbjudas bra service och valmöjligheter.

När inbjudan om att ”haka på” naturgasledningen kom var kommunen klart intresserade och såg fram mot bra förhandlingar när det var dags för Västgas att presentera sitt naturgasprojekt.

Diskussionerna tog fart runt förhandlingsbordet och frågor som man inte tänkt på tidigare dök upp. Vem skulle till exempel äga rättigheterna till naturgasdistributionen? Varbergs kommun ville själva bygga ut ledningsnätet och sälja gasen för att på så sätt kunna erbjuda sina kunder en intressant energimix och behålla ett väl fungerande och blomstrande näringsliv.

Det tog tre år av förhandlingar innan det historiska avtalet kunde skrivas på. Det var det 18 juni 1987 och i och med påskriften blev Varberg en av de första kommunerna i landet som satsade på en egen naturgasutbyggnad.

Anslutning till stamnätet

Västgas stamnät sträckte sig från Dragör i Danmark via Malmö upp till Göteborg. Varberg anslöt sig till nätet och sedan distribuerades naturgasen från en mät- och reglerstation i Holmagärde via en huvudledning in mot centrum.

Den första etappen omfattade utbyggnaden av två huvudledningar; en till norra industriområdet och en söderut mot sjukhuset. En ledning drogs dessutom utmed industrispåret ut till Gyprocfabriken. Just Gyproc var den absolut största naturgasanslutna kunden från början.

I januari 1988 tecknade de sitt avtal och gick i samband med detta över från olja till gas. Avtalet blev för övrigt det största i Halland och ett av de tio största i landet. Övergången till naturgas innebar att Gyproc minskade sina utsläpp av svaveldioxid från 40 ton per år till ca 60 kilo per år.

Andra som tecknade avtal var bland annat Scan Väst, Varbergstvätten och sjukhuset.